Hej på er!

Min mormor var hela min värld när jag var liten. Jag bodde hos henne och träffade mamma på helgerna då hon var hemma. Mormor var född i ett så kallat "bättre hem" med det menades "gott om pengar". Men mormor blev kär i en "vanlig" man och trotsade sin familj och gifte sig med honom. Hon blev förlåten och när hennes mamma blev gammal så bodde hon också långa perioder hos sin dotter (min mormor). Min morfar startade en affär tillsammans med en släkting och det gick som på räls först sen sprack det och kompanjonerna blev osams. Konkurs och elände. Men mormor klagade inte, hon kavlade upp ärmarna och öppnade servering för ungkarlar. Under tiden började morfar om, lite stilla och byggde upp en verksamhet igen. Allt ljusnade för dem. De fick tre barn, en son och två döttrar. När min mamma var tio år dog plötsligt hennes pappa (min morfar). Så då stod mormor ensam med tre barn och kriget för dörren. Men jag hörde aldrig mormor beklaga sig eller berätta om de gamla svåra tiderna. Nej hon var alltid glad och duktig, lagade otroligt god mat. Duktig på handarbeten och sydde på en symaskin som man trampade. Hon fick leva tills hon blev 82 år.  Men i mitt hjärta lever hon än. Det finns mycket mer att berätta om min mormor men det kommer kanske en annan gång.

Kramar från Fen

I dag just i dag 
minns jag mormor 

så tydligt 

hur hon 
höll min hand 

i sin 
när vi skulle 
gå in till stan 
över bron 
som knirrade lite grann 

hur hon strävade på 
och brydde sig om 
och skyddade 
mig från 
storm efter storm 

för jag var 
ett 
sånt där 
oäkta barn 

Ett ord på vägen: Kärlek är en gåva, vörda den ömt.