Hej på er igen!

Det har varit en jobbig vecka på jobbet, fått jobba lite extra och på andra ställen. Så det har varit en annorlunda vecka. På många sätt. Som tex i gårkväll....

När jag i gårkväll vid 9-tiden körde in på gården och öppnade bildörren dök grannens hund upp. Gissa om jag blev rädd....de har pitbullterrier  en stor hane som inger respekt och en liten gullig hona som jag definitivt inte är rädd för. Men i mörkret och snabbheten så misstog jag henne för honom  Gud vad jag skrek men hon blev inte rädd utan fortsatte bara att svassa runt och vifta på hela kroppen. Hon ville följa med in men det fick hon inte, jag ropade på grannen men det var alldeles tyst.

Då gick jag över till dem och ringde på. Inte någon där, hmm det var konstigt de brukar inte lämna hundarna ute själva. Där stod jag och visste inte vad jag skulle göra. Samtidigt rädd att hanen också skulle dyka upp. Han uppträder alltid så hotfullt och nu var jag på deras revir.

Då hör jag en röst långt, långt bort som ropar. Åååå tack och lov. Vi gick runt huset och på andra sidan på väg från lagården kom husse.

Han hade varit nere hos djuren och då Anja hörde mig så stack hon, han bad om ursäkt jag jag var bara glad att det inte hänt något för det var vad jag trodde.

Detta lilla yrväder kan man inte annat än älska hon är godheten själv och skulle aldrig göra något illa. Hon älskar livet och alla oss som bor här, alla andra med för den delen.

Men det är annat med hanen stor och opålitlig, men enligt grannen lika snäll som honan. 

Grannen älskar denna stora klump och ser inget ont i honom. Han tog hand om denna hund när de båda hade det lite besvärligt i livet, så kärleken dem emellan är stark.

Båda hundarna är pitbull och bara det inger respekt. 

Men som sagt den lilla honan är snäll och vill bara hälsa och bli klappad.

Jag har sagt det till min granne att jag inte är rädd för Anja men den stora hanen vill jag inte träffa ensam. Honom har de i hundgård och rastar honom alltid i koppel. Det var några gånger i början som han tog sig ut själv, men inget hände. Grannen har förstärkt hundgården och gör allt för att vi ska känna oss trygga. Så grannsämjan är det inget fel på.

Men ändå så känner jag ibland, särskilt när det är mörk och jag hör honom skälla, rädsla. Är han inne i hundgården eller är han ute. Jag vill inte möta honom ensam här ute på gården, jag vill inte bli attackerad av detta stora monster. 

Jag trodde aldrig jag skulle känna så, jag som älskar hundar har alltid varit orädd. Mamma berättade att när jag var liten så gick jag fram till alla hundar lösa som bundna och aldrig hände det något. Mamma förbjöd mig men det brydde jag mig inte om. Jag kände aldrig rädsla jag litade på något som jag tydligen har tappat. Jag minns precis hur det kändes att gå fram till hundarna utan rädsla det var mer som om vi förstod varandra direkt.

Jag talar nog inte pitbullska, inte rent iaf. 

Kram från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Man måste våga övervinna rädsla för att våga vara modig.