...tar vi nu, men det verkar som mamma har lugnat ner sig. In på något äldreboende vill hon inte, så vi avvaktar.

Handläggaren som jag talade med var mycket förstående och jag kan ringa när jag vill. Allt känns bättre men i allt detta känner jag mig också som en bedragare som går bakom ryggen på min mamma. 

Det är svår se att hon mår dåligt men inte vill göra något för att ändra på det. Som jag skrivit förut så är hon väldigt envis och det har säkert hjälpt henne många gånger i livet. Men nu stjälper det henne.  Just nu så väger jag mina ord på guldvåg och det känns inte heller bra.

Tack alla till ert stöd och omtanke, blir så glad för att känna er vänskap. En liten groda dög det upp som gav mig precis det jag behövde just då, känslan av medmänsklighet. För jag känner mig så omänsklig i mitt bemötande mot min mamma.

Kram till er alla från Skogsfen.