Jag trodde det var några år tills jag skulle skriva detta men man vet aldrig vad som väntar, tur är vel det.

Min fina, fina hankatt Rufus insjuknade hastigt och vi fick avliva honom i fredags. Han blev ca 15 år vet inte exakt hur gammal han var för det var en hittekatt.

Jag hör honom krafsa på dörren är på väg att öppna men så kommer jag ihåg....

Lite har han ändrat sig i sommar blivit lite saktfärdigare, lite mer orörlig, låg och njöt på katthyllan i solen eller nära mig. Det trodde jag var ålderdom att han den stora lunsen skulle hålla läge än. Jag är så ledsen och saknar min vän. Han satt alltid och väntade när man kom hem, då följde han med in och hela tiden pratade han med mig.

Jag är så tacksam att just jag fick lära känna honom, att det var till mig han kom och stannade. Det gick inte en dag utan att han på något vis visade hur tacksam han var.

Första gången han kom hem till oss var han rädd och ville inte vara inne, men jag lät honom vara i fred och höll honom inne i 3 dagar. Sen orkade vi inte lyssna på honom längre. Släppte ut honom tidig förmiddag och sen började min oro och mitt spring till dörren för att se om han ville in eller om han var utanför. 

När jag släppte ut honom sprang han som skjuten ur en kanon rakt upp för skogsbacken och försvann in i skogen.

På kvällen var han fortfarande borta, nästa morgon lika så. Oj, oj vad jag ångrade att jag släppt ut honom. På kvällen ringde jag till min dotter för det var hon som hittat honom, de kunde inte ha honom pga allergi.

Medans vi pratar så hör jag hur det krafsar på dörren, det var han och det är det krafset som jag hör nu ibland. För så fortsatte han att göra när han ville in. Ett försynt krafs som ökade i styrka om jag inte omedelbums öppnade och släppte in katten som ägde oss.

Rufus jag hoppas du har det bra i din katt himmel att det finns dörrar att krafsa på och många kattvänner. Att du har en gosefilt att sova på och att någon pratar och med dig och klappar dig och att du mår bra nu. 

Tack fina Rufus du ska veta att du är saknad. Din Matte.

...med Rufus, vår hittekatt. Han har ända sedan han kom varit väldigt krävande och velat ha mycket uppmärksamhet. Ronja gillade honom aldrig. Han var alltid försiktig i hennes närvaro och gick undan om hon sa ifrån. Så det var mig han gick till ville ha kärlek och bli smekt, väldigt pratig. Ibland blev jag irriterad på honom men han gav sig inte han ville ha min uppmärksamhet. Ronja däremot var självständig men ville ändå ha mitt sällskap men inte så intensivt. Hon satt aldrig i knäet hon satt bredvid. Hon sa inte mycket men ändå så "pratade" vi ofta. 

Nu har Rufus blivit som Ronja alltså mer lagom, kräver inte min uppmärksamhet lika mycket nu, men han vill fotfarande sitta i knäet och han "pratar" lika mycket men jag ser skillnaden. Förr kunde jag inte komma ner i köket utan att han skulle komma och stryka sig uppefter mig, nu ligger han lugnt kvar och sover vidare.

Var det så att det var lite avundsjuka, svartsjuka mellan dem. Visst misstänkte jag att det var så men inte sååå att han kände sig utanför....jag försökte göra det så bra som möjligt för dem. Den enda plats som det gick bra för dem att umgås normalt var vid, hör och häpna, matskålarna.  

Nu har jag Rufus och Spöket kvar. Spöket är 16 år och Rufus vet vi inte men han är nog däromkring han med. Spöket är katten med halv svans....och som gör skäl för sitt namn, hon finns, men syns inte. Hon är mer vild än tam, har varit så olika sina syskon hela tiden. Ronja fick tre ungar när hon var 9 mån. Smulan, Sixten och Spöket. Smulan och Sixten var keliga och gosiga medans Spöket bara ville vara för sig själv.

Sixten försvann innan han var 1 år och Smulan dog den 4/9-13.

Alla mina katter är kastrerade vi hade inga planer på att skaffa kattfarm när Ronja fick sina ungar. Vi trodde inte hon var könsmogen så det blev en överraskning kan man säga. Vi bestämde oss för att vi skulle behålla EN. Det var innan de föddes. Sen kom då dagen då de kom, Smulan kom först och hon var trots sitt namn störst. Sen kom Sixten, jaha vem ska vi välja nu då. Äh vi behåller båda. Så gick det en timme och vi trodde förlossningen var över då kom Spöket. Å så var det svårt igen, nej, det gick inte att välja vi behöll alla. Sixtens öde vet vi inte men han var kastrerad så han var inte på friarstråt när han försvann. Vi tror att räven är skyldig. Smulan blev 14 år och ja resten vet ni.

Kram från Skogsfen. 

Jag saknar henne, min lilla Ronja hon var liksom väldigt speciell.

Vi kunde sitta på framsidan och mysa tillsammans.

Hon var hela tiden med och lyssnade, kom springande när jag kom hem.

Hade sina ställen som hon höll hårt på, mina ögon dras dit och jag önskar så att hon kom springande igen.

I torsdags hämtade vi hem vår nya vagn men jag känner inte den där riktiga glädjen än.

Jag vet många tycker att det bara var en katt, men hon var min katt och hon gav mig något som är sällsynt, kärlek och tillit.

I 17 år fick jag behålla dig lilla troll.

Matte saknar sin Ronja.

Vilar nu i blåsippebacken.

...att detta är Stilla veckan och att måndagen heter Svarta måndagen. Ja det var en svart måndag här hos oss. Ronja flyttade till katthimlen och lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag har ju sett att dagen kom närmare och närmare. Hoppades så att hon skulle få en sommar till men så blev det inte. De sista två, tre veckorna har hon inte velat gå ut. Bara legat inne och sovit, knappt ätit. Så i går åkte vi till veterinär och Ronja fick somna in för alltid. Veterinären talade om precis hur det skulle gå till och allt var så lugnt och fint. Men det hjälper inte, min fina, fina Ronja är inte här längre och jag saknar henne jättemycket.

....enligt min man

jag tycker nog att han håller sig på mattan jag. *ler* (Mattan är för katterna att ligga på)

Detta är Rufus som brukar vakta matte i skogen. En hittekatt som var så ynklig och mager när vi tog hand om honom. Men som ni ser har fått lite hull på sig. Han väger 8 kg nu. Min man kallar honom fotbollen och då menar han inte att det är tillåtet att sparka på honom utan hans runda form. En granne gick bakom honom för något år sedan, en granne han kände mycket väl och som brukar mata honom när vi är borta. Så säger hon -men Rufus då vad tjock du blivit då vänder han sig om och fräser mot henne. Hon var lite chockad när hon kom in, milde tid, sa hon -han förstod vad jag sa. Det har vi skrattat gott åt många gånger. Men han är väldigt intelligent det har jag förstått på hur han reagerar på olika saker.  Han visar varje dag hur tacksam han är att vi tog hand om honom och vi ångrar inte det heller.

Kram på er från Skogsfen och Rufus

Säg ett vänligt ord till någon, vem som helst och du har glatt en människa eller ett djur.

Hej på er!

Jag har blivit förkyld och är hemma från jobbet några dagar.

Tror att det varit lite för mycket ett tag först blev gubben dålig, och nu jag.

Men det är ingenting mot vad vårt lilla Spöke har varit med om.

Det började för ett tag sedan vi såg att hon hängde med sin svans.

Jag undersökte men det verkade OK hon hade inte ont eller reagerade på något vis.

Så vi lät det bero trodde att hon klämt sig lite och att det var övergående.

Men så kom hon in i helgen med en bit av svansen borta.

Men fortfarande så verkade hon inte så påverkad av det förutom att nu fick jag inte röra det.

På måndagsmorgon ringde jag veterinär och vi körde in det blev operation och nu har hon bara halva svansen kvar.

Men det värsta med det hela är att hon inte får gå ut och tratt på huvudet ska hon ha.

Tratten kan jag glömma den får hon av sig på mindre än millisekund.

Nu har hon accepterat att hon måste vara inne och hon låter faktiskt bli sin svans.

Medicinen fixar vi med köttfärs så det går bra.

Ja så här blev det.  Jag var rädd de skulle ta hela, bra med liten svans så kan hon styra lite när hon klättrar i träden.

Kram till er alla.

Från Skogsfen

Idag blir det bara några rader. Smulan har somnat in alldeles lugnt och stilla. Det som känns sorgligt är att hon fick vara ensam. Vi hittade henne när vi kom hem efter jobbet men det såg ut som om hon bara somnat in. Hon åt lite i dag på morgonen jag hade blött upp torrfoder så det skulle vara lättare för henne. Jag kommer att sakna lilla Smulan. Katten som ville leva och satsade alla sina liv på en gång, i en eldsvåda för 13 år sedan.

Hej på er!

Jag är orolig för min lilla Smula, hon är inte piggelin. Hon har magrat och hon verkar lite hängig. Hon har förbrukat så många av sina kattliv att jag tror hon kommit till slutet nu. Jag har tagit beslutet att avvakta och se några dagar till. Hon har inte ont jag har undersökt henne noga. Jag har också tagit det beslutet att vi sköter detta själva utan veterinär. Hon är 14 år och har levt 13 av dem på övertid, och ska inte behöva fler obehag utan få dö utan smärta.

Smulan var med i en eldsvåda när hon var 1 år och fick genomgå flera otäcka behandlingar. Hon har aldrig helt återhämtat sig, men ändå levt ett gott liv. Hon hatar att åka bil vi har över 4 mil till veterinär, så nä det gör vi inte. På grund av att en del behandlingar fick göras hemma har hon och jag ett speciellt förhållande. Jag vet att hon litar på mig och jag vet att hon och jag närmar oss det där svåra beslutet.

Några bilder på Smulan hon  har varit väldigt svår att fånga på bild.

Ett ord på vägen: Det finns beslut som måstes ta, det svåraste är att ta dem.