...och av Egons härjningar till att skriva en dikt. Plötsligt var känslan tillbaka hur det varit då den 8/1- 2005  när Gudrun blåste ut elen för oss och höll den borta i tre veckor. Något händer inom en när man tvingas leva helt plötsligt på ett helt annat sätt än vad man är van vid och som man tar för givet. Jag kan inte förklara riktigt men det uppstår en maklöshetskänsla, en tröstlöshet, en oföretagsamhet. Inte till att uppfinna saker som underlättade det gjordes hela tiden men inget var roligt. Grannar hjälpte varandra och vänskap och även kärlek spirade i Gudruns fotspår. Man tog dag för dag, kommer strömmen i dag. Nähä en dag till att vänta. För att inte tala om hur det såg ut i skogen runt omkring oss. Inget var sig likt. Vägen ut från vårat var igenblåst av träd som låg som plockepinn två meter högt och  km-vis långt och brett. Men vi var inte skadade våra grannar var inte skadade våra hus hade klarat sig....det var de som det gått värre för. Några dog under stormen, en del efter, i uppröjningsarbetet. En del orkade inte se vad Gudrun gjort med deras skog och valde själva döden. Det var en tid som fick människor att knyta an eller knyta upp relationer till varandra eller till ägor. Det var en period i mångas liv som satte djupa spår och sår.

Över oss svävar minnet efter Gudrun!

Strömlös tystnad tystnaden från förr

öppnade en bortglömd  dörr

glömskans instängdhet tros stängd

icke

vidöppen på en millisekunds sväng

allt finns lagrat någonstans

allt finns där inristat

i hjärnas bark

uppenbarat som skrivit

på pappersark

får

jag tillbaka minnet från då

när vi kämpade mot och för och på

strömlöshetens barrikad  

för överlevnad efter Gudruns nederlag

© Skogsfen     

Silvernätet

Skiraste tunnaste tråd spunnen till nät 
färger som glittrar och glimma 
solen leker med silvrig väv 
timma efter timma 

ensam sitter spindeln där 
i väntar på sin fångst 
vet inte om att den beundras 
för sin konstnärliga konst 
med daggdroppar stora 
förvandlas hans nät 
till konstverk i solen strimma 

dag efter dag sitter den där 
i väntan på något gott 
tills någon...kanske jag 
utan att veta raderar hans nät 
och gör väven till trassel och ludd 
spindelns tunnaste silvriga väv 
förstörs på en sekund 

spindeln själv springer sin väg 
beredd att spinna på nytt 
en väv i silver av tunnaste sort 
medan jag vandrar längst stigen bort 



Skogsfen 

Jag vet inte vad det är med tupaner men de är som vackrast 

precis innan de dör.

I vas

Som ett ägg 

hemlighetsfullt slutet

miraklet finns innuti

enastående livskraft

fångar ljuset

när bladen spruckit ut

sprider skönhet i en vas

skört och sprött 

ger intrycket

men seg i livetes slut

vackert inspererande

tulpan

i vas på duk

© Skogsfen  

Till Eivor Här kommer dikten om skatan som spanaren inspirerade mig att skriva, kollade den fanns inte under dikter men nu finns den där.

Skatan

Och visst är det något visst 

med skatan  på en kvist.

När hon sin käresta valt

lever de hela livet tillsammans så rart.

Bygger bo och står i, och dom är precis som vi.

Vill pryda sitt bo med pling pling

och andra vackra ting.

Boet byggs högt om solen ska skina, lägre om regnet inte vill sina.

Men skatan är klok hon sig gardera

för vädret med mera så bygger hon flera.

© Skogsfen      

Hej alla vänner!

Denna helg har vi delat upp min svärmors hela liv som de sista åren hölls på ca 65 kvadratmeter. Min svåger och svägerska har varit nere och vi har tillsammans delat upp och städat ur hennes lägenhet. Det var ett svårt uppdrag att dela och slänga och till sist efter städandet stänga dörren för allra sista gång. Vi har skrattat och gråtit och bara suttit tysta och förundrats över livet och döden. Det är två bröder som nu inte längre har någon förälder i livet. Min man sa en av dessa nätter efter att vi stupade i säng. -Det är overkligt att mamma är borta och att vi nu går där i hennes lägenhet och avslutar hennes liv, ja jag fattar nog inte riktigt att mamma ÄR borta. Så är det nog när det går så fort, men jag tror att även om det blir mer påtagligt att slutet är nära så ÄR det svårt för barn att förstå att nu är det slut.

Vi har på ett värdigt sätt delat och vi har hela tiden varit överens. Vi gjorde så att vi gick igenom vad som fanns och sedan gjorde bröderna var för sig en lista på vad som de ville ha. Lottdragning för första valet och sedan fick de välja varannan gång. Inte ett ont ord eller någon som höjt rösten precis som min svärmor var fick hon sitt hem avslutat. Jag avslutar detta blogginlägg med en dikt jag skrev till min svärmor dagen efter hon gått bort.

Min svärmor somnade in den 5/1-14, hon lärde mig att vi alla är lika värda. 

Min Svärmor.

Hon levde sitt liv i tillit 
lade sin hand i Guds 
aldrig ett ont ord 
aldrig en fnysning 
aldrig aldrig åt nån 

Hon levde sitt liv förnöjsamt 
lade sin hand i Guds 
alltid glad 
alltid nöjd 
alltid tillfreds med allt 

Hon lärde mig 
genom sin livsstil 
att allt är som det ska 
att allt inte går att uppnå 
men att allt är bra ändå 

Hon finns inte mer ibland oss 
hon har som hon sa...fått gå hem 
nu finns hon bland guds alla änglar 
och vi saknar en ängel hos oss 

© Skogsfen

Den jag är...

Sakta strör stjärnorna sitt ljus 
över himlavalvet 
sprider en längtan i mitt hjärta 
likt dimman som ger blommorna 
sina diffusa skuggor 
berör de min själ i sin mystik 
dagg på morgonens gräs 
och en rodnade himmel om kvällen 
inget kan få mig att inte se eller känna 
denna förunderliga skönhet 
detta lugn 

Den vilda naturen som ingen förstört 
ger mig drömmar tillbaka 
blicken från någon som 
känner som jag...som förstår 
tar till sig...av 
allt liv som samexisterar 
rosornas doft i solig lund 
vinden som leker med gulnade löv 
skatan vid boet 
och skrattande barn 
inget som inte berör 

Jag lever av detta 
det är liksom jag 
ser det som händer runt mig 
var dag 
andas med lungor 
fyllda av livet 
av allt de som sker 
och så som det blivit 

kan hända så skrev jag i livets bok

med liten text eller som en tok

men det jag skrev var sant varje ord

och jag lever precis

precis som där stod

© Skogsfen

Detta är en liten plantering av lärkträd som dyker upp på min väg till jobbet. Jag har aldrig lagt märke till den förut, men i år är den gyllenene och riktigt lyser upp där den står. Jag blir så glad varje gång jag kommer förbi här och träffas av denna guldglänsande fägring. En dag steg jag ur bilen och gick in i gläntan under här ser ni resultatet.

När jag sänkte blicken såg jag hjärtat.

Så fina stod de där

gula gyllene

sträckte sig mot skyn

bara någon km utanför byn

bakom stod det tallar 

stora gröna mörka 

och mitt ibland dem alla

ett litet hjärta 

nog så kärt

man måste sänka blicken

eller höja den

för skönhet finns i

mängder

om vi bara följer 

anvisningen

Kram från Skogsfen.

Ett ord på vägen: I det enkla finns det stora, men vi ser det inte om vi inte sänker eller höjer blicken.

Jag ser blommor i mitt inre 

nu när dagar går mot höst

när blomman ut i hagen

ej mer kan ge mig tröst

jag ser ängar utav fägring

ja som ett helt hav

av många vackra blommor

som denna sommar gav

jag ser det i mitt inre 

där allt kan blomma ut

där sommarn finns för alltid

och aldrig kan ta slut

© Skogsfen 

Idag blev det en dikt inspererad av Spanaren.

Hennes ord och hennes bilder har inspererat mig många gånger.

Ett ord på vägen: Det du gömmer i ditt hjärta kan ingen ta ifrån dig.