Hej på er!

Ska jobba en sväng i efermiddag så morgonen blev lat.

Fast jag har målat en hylla

så lite har jag gjort.

Nu har det snöat igen allt lyser vitt 

och ger ett rent intryck.

GLÖMM INTE FÅGLARNA NU!

Det är långt tills de klarar sig själva. Jag 

vet de som matar året runt, men det tycker jag inte att man behöver.

Nu har mamma fått tid för undersökning av läkaren som ska operera henne. Jobbar nästan varje dag ledig den 25/2 och kan ni tänka er det var den 25/2 som hon skulle dit. 

För det mesta får jag byta och krabba eller ta ledigt,

men ibland så....ska kanske ta en lott.

Glad i hågen satte jag mig vi TV-n i gårkväll

skulle se Mästerkockarna

men se det var fotboll istället.

Det finns ju SPORTKANALER visa sporten där då.

Vad tycker ni ska sporten få trycka ut annat?

Jag har inget mot sport men jag tycker det är fel

när andra program tas bort.

Kramis till alla från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Alla stjärnor lyser just för dig och dig och dig .....

  I dag var det dax att slälla sig på vågen. Efter en vecka så hade 1,6 kg Skogsfe försvunnit. Jipppppi.

Nu så får jag ta tag i denna vecka, blir glad bara det går neråt.   Kikar in till er i morgon hinner inte mer i kväll.

Ha en fin kväll alla.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Akta er för godis det ger utslag....på vågen. 

Sådana här foton triggar igång min fantasi, frågor poppar upp. Vart tar vägen vägen? Vilka har gått här? Vart skulle de? Var de glada? Var de troll eller människor? 

Nu är just inte denna vägen så fantasitriggande, för jag vet vart vägen leder och jag har själv tagit fotot. 

Men just sådana här kort eller målningar där en väg leder rakt in i fantasins värld. De tycker jag är spännande.

Jag kan bli stående hur länge som helst och spinna på en historia och undra hur det var en gång för länge sedan.

Det är mitt hus som skymtas uppe bland träden, rättare ladugården och ett uthus. Själva huset är bakom och syns inte på bilden.

Vi har bott här ute i ca 15 år och jag har aldrig trivts så bra någonstans som här, detta är hemma för mig. Skogen runt knutarna, tystnad och frihet, här kan jag andas.

Det är märkligt, ibland rör man vid sitt öde tidigt fast man inte vet det. När barnen var små så gjorde vi utflykter med bil ibland. Tog fika och åkte ut till någon skogsbacke, ibland plockade vi bär, ibland bara fikade vi. Barnen gillade att vara i skogen så det blev ganska så ofta. Så därför är det lite konstigt ändå detta jag nu ska berätta.

Många år senare och med min nuvarande man kom vi till detta ställe. Vi sökte hus på landet. Det hade var en liten annons i tidningen som vi hade missat, men snälla arbetskamrater som visste att vi sökte hus på landet tipsade oss. När vi kör på vägen får jag en sån där känsla och plötsligt kommer jag ihåg, att min dåvarande man och jag och barnen kört här ca 20 år tidigare. Kommer ihåg att jag tyckte huset låg så fint och att huset mittemot låg inte lika fint. Man kan ju undra varför detta hus fastnade, vi körde förbi många fina hus under våra skogsutflykter. Bilden ovan är just från den vägen som visade mig min framtid, fast jag aldrig tänkte på det förens vi åkte där 20 år senare. 

Ja nu bor jag här som sagt och stortrivs...var det någon som vill ge mig en glimt av framtiden där då en varm sommardag, man kan ju undra. Vad tror ni?

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Tro på framtiden man vet alltid att den kommer.

Hej på er!

Har varit lite lat ett par dagar inte skrivit så mycket. Ibland så finns det inget där inne i huvudet och då blir det blankt på "papperet". Men då har jag roat mig med att blippa runt hos er. Läst om både det ena och det andra, skrattat ibland och fått en tår i ögat ibland. Det skrivs sååå mycket klokt och bra i bloggar, jag känner mig  priviligerad som får ha så fina bloggvänner och vänners vänner. För jag måste erkänna att jag kikar in hos era vänner med. Det är ett universum av klokskap och uppslag. Är så glad att jag tog steget in i denna värld. 

Har tittat på ett program som handlar om andra sidan. Det har gått på TV4 Fakta och hette "jag dog men överlevde". Det var mycket intressant. Många olika människor som hade liknande upplevelser.  De kom till en annan plats och de visste att de var döda. Ingen smärta längre ingen rädsla.  Ljuset var genomgående i deras berättelser och att de upplevde en frid och stor kärlek. Några mötte släktingar som avlidit tidigare eller ljusgestalter som de inte riktigt såg, mer kände av. Dessa ljusgestalter sa till dem att de skulle återvända att deras tid inte var ännu.  Fast det fanns en annan plats också, en otäckare. De som hamnade där var de som av olika anledningar inte varit så rädda om sig själv eller andra, utan handskats med livets gåvor av egoism. Alla dessa som dog och överlevde förändrade sitt liv efteråt. Ingen av dem var längre rädd för döden. De som sett "helvetet" förändrade sig helt, gjorde upp med sitt gamla liv och började om på nytt, ett godare liv. Slutar så med en dikt.

En dag möter du din ängel

hon sträcker ut sin hand mot dig

säger

kom kom följ med mig

jag vet din resas väg och slut

nu tar jag dig i hand

tillsammans vandrar vi mot Gud

till lycksalighetens land

Copyright Skogsfen

Kramar till alla från Skogsfen.

Här är några grodor som sprider glädje.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: När du tänker goda tankar ler änglarna.

Ställde mig på vågen  Japp det var dax att ta tag i livet igen. Förkylningen är så gott som över så jag hade inget att skylla på längre. 

Sommaren står för dörren nja nästan för dörren och det tar ett tag att få denna försummade kropp i topp och i bikini .  Jag har tänkt använda mig av LCHF och skriva här ibland hur det går, vill ha glada tillrop och uppmuntran. Kommer INTE skriva vikten  men viktnedgången. 

Så detta blir första dagen på resten av mitt liv och jag vill att resten av mitt liv ska blir lättare  .

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Själen behöver aldrig banta. 

Jag samlar på grodor det har jag gjort sedan min skilsmässa  Min före detta man och jag var gifta i 24 år vi har två barn tillsammans och vi levde på i våra liv så gott det gick. Vi var inte jätteolyckliga men vi passade inte riktigt ihop heller. Vi var unga och kära och fick barn men hade inte samma inställning till livet och då är det svårt att få det att gå ihop.

Jag hade väl den inställningen att man gifter sig får barn och sen lever man tillsammans resten av livet och gör det bästa av det.

Ja, så gick det som det gick han hittade en annan och gick bakom ryggen och det blev en smärtsam historia av det hela.

När jag då försökte återskapa ett liv för mig så hittade jag en groda i ett fönster som log, jag log tillbaka. Sen upptäckte jag att alla ..nästan alla grodor ler. Jag blev glad av grodor så varje groda jag såg köpte jag (inom rimlighetens gräns) snart hade jag några stycken, och alla gjorde de mig GLADA. Varje gång jag såg en groda log jag och det gjorde mig gott. Så nu har jag ca 250-300.

Det var en hobby som gjorde det lätt för mina vänner, jag har fått många konstiga och lustiga grodor.

Grodan ovan har jag själv köpt, den slår lite ihop mitt liv. Jag mediterade mycket då på den tiden vilket också gjorde att jag mådde bra. Det finns mycket sanningar i det Buddha sa, mycket lärdom i meditation.  Sen träffade jag min nuvarande man vi ser på livet på samma vis och det gör det lättare att leva tillsammans.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Finn din egen väg, låt dig inte ledas. Bara DU vet vad DU

                     vill få ut av livet.

Hej igen!

Varit med mamma på ögon, hon har både grön och grå starr. 91 år i år blind på ena ögat nästan igen syn på det andra och nu blir det operation. Min lilla nervösa mamma ska behöva operera ögat nu, förstår att det behövs men ändå. 

Hon har inte klagat en enda gång om sin syn så när jag förstod att det var något som var fel var det försent att rädda det ena ögat. Klarar sig själv med lite hjälp från mig och varm mat hemkört från kommunen. Klar i huvudet men rädd och nervös av sig, jag tycker att den tid hon har kvar skulle få vara utan stress och oro.

Sen kan man se det från ett annat håll.

Tänk att få vara så pigg i alla fall som hon är, lever hemma klarar sig i stort sett själv och bestämmer själv hur hon vill ha det. Så en liten operation i ögat är väl inte så farligt.

En operaton är alltid riskfyld hon kan bli blind även på det ögat, annat kan tillstöta och är man 91 år så har man inte så mycket kraft att sätta emot. Där till hennes oro över detta nu. Jag önskar jag kunde trolla. Sen får jag inte visa min oro för då blir det outhärdligt för mamma.

Kramar från Skogsfen.

Ett ord på vägen: Stanna upp i vardagen, se dig omkring kanske ser du nya möjligheter.